fiasplats

Jag har tillbringat några sekunder på Gratisbio idag igen. Jag har snart fått ihop alla mina poäng som jag vill ha. Det är så himla lätt.

Jag har varit medlem i snart 2 månader, och under denna tid så har jag fått ihop 1000 poäng. 1000 poäng är 250:- i presentkort på vilken affär jag vill... helt enormt. Så om typ en månad då har jag mitt presentkort på Nelly. 1500 poäng = 500 kronor. Whiii...

Dessutom så fick jag hem 2 biobiljetter bara för att jag har postat en värvningslänk lite varstans. Helt enkelt bäst.

Den självklara anledningen är väl att man råkat komma i kontakt med en bacill eller ett virus. Man kanske har ätit något dåligt eller rent utav har gjort illa sig. Att man blir sjuk för att man har gjort illa sig är väl iofs ganska bra, så man inte gör det igen. Men, varför har någon gett oss denna svaghet?

Jag förstår inte. Jag hatar att vara sjuk. Oavsett hur mycket energi man än försöker få i sig så försvinner den lika snabbt. Den går inte till rätt ställe. Man orkar inget. Man ligger som en jävla degklump i soffan. Det enda som jag saknar är en antennkabel till tvn i sovrummet. Om jag hade haft den så hade jag inte lämnat min säng.

Men men, här sitter jag, 4:e dagen i min ensamhet. Jag har tröttnat, jag har svettats, jag har frossat, jag har hostat... jag vill bara sova nu. Sova i ett dygn så jag kan vara frisk och boka min resa till london imorgon. Faktiskt.

Idag fick jag reda på att du valt (ursäkta mitt uttryck) den lätta vägen. Slutat leva och valt döden. Jag vet inte varför, ingen vet varför. Alla trodde du mådde bra, iallafall relativt bra. Men jag misstänker att du nu visar hur fel vi hade.

Livet har svåra stunder. Att bli dumpad, bli ensam, är inte lätt. Men jag tror inte att det var den enda anledningen till varför du valde denna väg. Bägare rann över som Jim sa. Men du chockade oss. Vi hann inte med. Du sa inte hejdå, du sa inte adjö, inte good bye, inget.

Jag hoppas att du nu mår bättre, men att du också vet vad du gjorde och fortfarande gör mot de som älskar dig. Din mor. Hon är ensam och utan förklaring. Jag vet att jag klandrar dig. Jag är arg på dig, och på mig. Jag stod dig inte tillräckligt nära för att hinna med att fråga hur då mådde, men du lämnade ingen förklaring.

Nej, egoist är inte rätt ord. Ingen visste om vad som besökte dig när du var ensam. Ingen visste om att du mådde så dåligt. Ingen visste att död var den enda utvägen. Men du tog faktiskt den lätta vägen... och lämnade inte ens en förklaring.

Och jag kan inte hantera detta bättre just nu. Allt jag tänker på att högstadietiden. Du var killen som alltid hade svar på tal och inte drog dig för att skämta, men med din konstiga humor som inte många förstod sig på. Ingen tyckte illa om dig och din intelligens hade tagit dig hur långt som helst.

Vår återträff i framtiden blir inte densamme utan dig, och jag hoppas att du förstår hur många liv du har påverkat.